Fuglesang

Som svensk med ett visst musikintresse tvingas man förr eller senare att konfronteras med fenomenet ABBA. Om inte annars, så garanterat när man kommer utomlands och ytligt bekanta febrilt trevar efter något att konversera kring utöver IKEA. Jag brukar alltid svara att jag aldrig förstått grejen med varken platådojjor eller dragspel och att jag faktiskt inte äger en enda skiva signerad Benny Andersson. Fast fint skägg har han ju. Punkt.

Men när jag som bäst satt och samplade fågelsång häromdagen slog det mig att jag ju visst har en BA-skiva. Nämligen Fågelsång i Sverige, ett permanent lån från min käre far som tycker att hans dotter åtminstone borde kunna skilja på en gulsparv och en bofink. Och, ja, skivan är producerad av ingen mindre än Benny Andersson. Även om man snabbt märker att hans medverkan i produktionen nog varit tämligen blygsam.

Men det är en gedigen skiva han har varit med och tagit fram, Benny. Inget mindre än 90 spår innehåller skivan, även om respektive längd varierar något. Upplägget ser ut som så att vi först får bekanta oss med de traditionellt betraktade primitiva fåglarna, för att mot slutet av skivan få njuta av de mer sångbenägna tättingarna. Kråkfåglarna, gråsparv och gräsand är dock exempel på fåglar som uteslutits på grund av att “de har okomplicerade läten” som de flesta känner igen.

Själv fastnar jag dock snabbt för de tidiga spåren på skivan. Det knarras, knäpps och hoas på bästa analogsyntmanér. Det är svårt att motstå morkullans o-årrt:ande och katt- och pärlugglans läten (som för den del inte alls låter klävitt, utan snarare som Antony and the Johnsons med hicka). Min favorit är dock utan tvekan enkelbeckasinen, vars rymdkulspruta är som en kopia av en långsamt stigande, pulserande ton från en gammal Roland SH-09.

Tättingarna är överskattade. Man tröttnar fort på det eviga kapplöpningspipandet. Mest tjatiga är de olika -sångarna och pretentiösast är nog lövsångaren – tättingarnas egen Mariah Carey.

I det stora hela är det dock en riktigt bra skiva. Den medföljande boken är omfattande och innehåller texter till varje spår – en ovanlig företeelse idag. Jag ställer mig dock aningen frågande till själva urvalet av fåglar. Att ta bort de vanligaste arterna är lite som att hoppa över Minimoogen eller Yamaha DX7:an. Det blir ett hål i uppställningen som ger en känsla av diskontinuitet. Även de vanliga fåglarna har ju en plats i ett större sammanhang. Antingen gör man väl en sammanställning för att presentera en helhet, eller så gör man ett visst urval, riktat till en mer specifik målgrupp.

Greppet att samla 90 välkända fåglar är uppskattat, men man vill snabbt gå vidare och utforska mer på egen hand. Benny må ha gjort ett godtagbart urval för den ovane ornitologen, och kanske finns det planer på en uppföljare, men själv är jag mer nyfiken på 20 primitiva svenska fåglar av Bo Hansson. Det vore något att lägga under granen.